Rutgers Blogg

 

 

Citerar från några som skriver bra kommentarer:

 

” Ibland måste även svenska skolpolitiker ta till sig grundläggande fakta parat med lite sunt förnuft, hur mycket dessa faktorer än har baktalats i den svenska skoldebatten. Låt oss titta lite på dessa grundläggande axiom. Det går inte att lära sig något som elev om det är kaos i klassrummet. Föräldrarna och eleverna kan inte ses som kunder. En kund kan byta lärare/skola om det ställs för hårda krav eller om läraren ställer krav på lugn och ro i klassrummet. I skolan och klassrummet måste läraren bestämma, föräldrarna är inte utbildade för att styra varken undervisning eller skolan i övrigt. Det fria skolvalet, i nuvarande tappning gör föräldrar och elever till kunder. Ställs det för hårda krav kan man alltid byta skola och aktuell skola förlorar skolpengen som straff. Därmed inte sagt att man inte skall ha ett skolval i någon form.

 

 

Vad skiljer framgångsrika skolor i andra länder mot de skolor i vårt land, som faller likt stenar i internationella undersökningar? Jo i Finland, Kanada, Japan, Korea (ett extremt exempel) och andra framgångsrika länder är det förhållandevis tyst i klassrummen. Läraren lär ut och eleverna lär sig och arbetar hårt. Det innebär självklart inte att eleverna inte kan söka kunskap själv när det är befogat, eller ägna sig åt grupparbeten när detta är befogat. Det gäller att lägga upp undervisningen på ett balanserat och smart sätt, att inte vara rädd för ordning i klassrummet och t.o.m. katederundervisning när det är befogat.” Hämtat från http://stenkvist.wordpress.com/2013/12/03/pisa-undersokningen-2012-svenska-skolan-har-natt-sin-botten/

 

12 dec skriver Inger Enkvist så här Svenska Dagbladet:

 

”Steinberg och hans forskargrupp har arbetat med ett långsiktigt projekt och undersökt 20 000 amerikanska gymnasieelever. Det han pekar på som grundproblem är att eleverna nästan inte bryr sig om att studera. Skolan har ingen verklig betydelse för dem. Skolan representerar något man gör under ett antal år, men ses som en fas i livet mer än en skyldighet att lära sig något. Skolan är en rättighet snarare än en skyldighet, men inte en viktig rättighet. Detta innebär en enorm förändring i jämförelse med situationen på exempelvis 1960-talet. Hans väsentliga slutsats är att skolreformerna har fokuserat på hur man ska ändra skolan, när det väsentliga vore att ändra elevernas attityd.

 

Varför bryr sig eleverna inte om skolan? Steinbergs svar är att kraven är för låga och att det inte blir någon konsekvens för eleven om de inte uppfylls. De flesta elever undviker att få underkänt, men de anstränger sig inte för att få ett bra resultat. Vissa elever gör aldrig hemarbete och förbereder sig inte inför skrivningar. Dessa elever brukar mena att det går bra för en elev om han eller hon ligger bra till hos läraren, har lätt för sig eller har tur. Med andra ord anser de inte att ansträngning är viktigt. Med en sådan inställning kommer de eleverna aldrig att nå bättre resultat. Också för elever som gör läxorna då och då och säger sig vilja ha bra resultat går det medelmåttigt bra, eftersom de också har ett grundläggande ointresse för skolarbetet.

 

Lärarnas auktoritet är också påfallande hög i de länder som hamnar högt i undersökningarna; man tar för givet att läraren besitter kunskaper och yrkesskicklighet. Elever, föräldrar och myndigheter litar på lärarnas yrkeskompetens i framgångsrika länder vad gäller undervisning. Läraren talar om för föräldrarna vad eleverna skall lära sig i hemläxan, och föräldrarna verkställer detta i hemmet, gärna med en nypa kärlek.

 

Friskolereformen har mest rört till det och saboterat den kommunala planeringen. Ingen förespråkar att vi skall avveckla friskolorna, men alla de underbara nya pedagogiska modeller som skulle växa fram likt svampar i en fuktig granskog existerar helt enkelt inte. Det går helt enkelt inte att trolla fram en fantastisk pedagogik som utmynnar i att eleverna slipper hårt jobb för bra resultat. Det är en bluff, en chimär. Ja! Det är roligare för eleverna att blippa på en dator än att svettas över matte- eller svenskböcker, dessutom håller de sig ganska lugna också. Men måltiden måste vara de tradiga böckerna, datorn är efterrätten (vilket vi inte skall förvägra eleverna).

 

Gamla lärare med ett helt yrkesliv bakom sig vet ofta vad som fungerar eller inte. De lär ut kunskaperna och använder alla sinnen hos eleverna. De repeterar och låter eleverna testa kunskaperna praktiskt, om det går. Därefter kanske de får presentera ämnet inför klassen, i en egenhändigt förfärdigad presentation. Det dessa gamla lärare är helt överlägsna på är att med sin auktoritet skapa ett lugnt arbetsklimat i klassrummet. Hur lär man ut denna auktoritet till unga lärare som kanske själva gått i något som mest liknar en kravlös flumskola?

 

Jag läste på twitter direkt efter att Skolverket presenterat PISA-rapporten att man borde lägga ut skolverksamhet på entreprenad. Precis, en människa som gått vilse i en rykande snöstorm kan plötsligt peka ut vilken riktning som helst till den förmodade räddningen. Att gå tillbaka till alla de fundamentala misstag svenska skolpolitiker gjort allt sedan SIA-reformen och framåt, är som att be en lungcancerpatient börja röka igen. Vi hoppas verkligen att vi slipper detta skrämmande scenario. Låt oss gemensamt, utan pajkastning och plockande av politiska poäng, vända utvecklingen och använda oss av det vi vet fungerar”. http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/varfor-sa-daliga-pisa-resultat_8815030.svd

 

Skulle vilja tillägga att det är föräldrarnas skyldighet att göra barnen utbildningsbara, dvs de ska få lära sig att visa respekt för lärarna, inte prata i munnen på läraren, komma i tid till lektionen, ha med sig sitt material, låta telefonen vara i väskan. Självklara ordningsfrågor.  Det är föräldrarna som fostrar barnen, skolan kan bara hjälpa till.