Öresundsbron 2014-04-01

http://lagmansnatursida.se/dbarkiv/2014/vecka14/db14apr01l.htm
 

Musslorna som man var orolig för en gång i tiden älskar bropelarna. Pelarna ger ett bra fäste för dem. Eftersom botten till stora delar är mjuk behövs ett hårt fäste för att det ska bli gott om musslor.

 

Här kan du läsa hur det har gått med tillväxten. http://se.oresundsbron.com/page/1488

 
I Öresund finns numera en av Europas största sammanhängande musselbankar. Idag, 13 år efter bron stod färdig, lever och frodas musslorna.
 Återväxten i muddervallarna gick mycket snabbare än man anade. Och det visade sig att bropelarna fungerar som konstgjorda rev.
 

Bropelarna är täckta av musslor.

 

Småfisk ställer sig gärna i läsidan av pelarna och musslorna fäster på varandra i en decimetertjock massa som hänger i klasar ut från pelarna.

Musslorna rensar Öresund. De filtrerar en oerhört stor mängd vatten. Vi har räknat ut att det finns över 100.000 musslor per kvadratmeter, det innebär 16 kg biomassa per kvadratmeter, konstaterar Kjell Andersson.
Med biomassan syftar han på köttet i musslorna som kan användas för att utvinna biogas.

 

Över 100 000 musslor per kvadratmeter, vem kunde ana detta?

 

 

Cedrar och skogsavverkning 2014-03-28

http://lagmansnatursida.se/dbarkiv/2014/vecka13/db14mar28.htm
 

Fenicierna var tidiga med att bygga fartyg för handel och för militärt bruk. Under det första millenniet f.Kr. började nedhuggningen av skogar i medelhavsområdet. Kungarna vill bygga imponerande verk. Detta berättas det redan om i det välkända Gilgamesh-eposet. När Libanons cedrar var avverkade flyttades maktcentrum från fenicierna till grekerna för de hade kvar sin skog och kunde bygga fartyg. De hämtade virke både från det nuvarande Grekland och nuvarande Turkiet, Mindre Asien.

 

Efter grekerna kom romarna som gjorde likadant högg ned träden i jakt på virke. Själva Italien tömdes ganska snart på virke och romarna fick importera det från sina ”kolonier”. Den romerske historiken Plinius avsätter en ansenlig del av sin Naturhistoria för att förklara hu viktig skogen var. Romarna försökte erövra södra Tyskland med sina stora ekskogar men misslyckades. Romarna expanderade därefter in i Syrien och de sista cederskogarna började försvinna. Innan allt var borta införde kejsar Hadrianus vissa skydd för de sista spillrorna av cederskogen. Idag är det svårt att hitta stora skogaområden i Medelhavsområdet.

 

Senare blev Venedig en stormakt på havet och de utvecklade dåtidens fartyg framgångsrikt men när träden började ta slut i närområdet fick de börja importera virke från norra Europa omkring 1590 och samtidigt började deras inflytande minska som sjöfaramakt.

 

Istället blev det Spanien och Portugal som tog ledningen som sjöfararnationer. Den spanska armandan i kriget mot England gjorde att de minskande skogsreserverna minskade märkbart ännu mer. I de spanska kolonierna som Filippinerna hade började samma sak hända. På ön Cebu som är torrare än vissa andra öar och som hade skogar med träd som gav hårt virke fälldes skogen för att göra fartyg.

 

På 1600-talet fanns det fortfarande gott om skog i norra Europa, i Skandinavien, Baltikum och Tyskland vilket gjorde att England, Holland och Frankrike kunde bygga stora flottor och upprätta kolonier runt hela jorden.

 

År 1620 började England få skogsbrist men de importerade från Skandinavien och Baltikum men snart kom virkesimporten igång från kolonierna i Amerika. Europas skogar hade undan för undan tömt på virke och ved. Omkring 1750 blir trädbristen och vedbristen alltmer kännbar i Europa, det blir en energikris och nu kommer kolet in som räddningen och detta fick stora konsekvenser. När man sedan lärde sig göra koks blir kolanvändningen allt större och den industriella revolutionen kunde komma igång.

 

En slutats man kan dra är att gott om skog som kunde ge bra virke var förr i tiden en förutsättning för att ett land skulle bli en stormakt. För att vara en stormakt behövdes handelsfartyg och stora flottor.

 

Det var lättare att färdas på vatten än på land, vatten förband landområden och det var därför helt naturligt att Skåne och de andra södra landskapen tillhörde Danmark.

 

 

Atlasceder från Marocko idag. I Marocko finns det kvar en del cederskogar som visar hur det var runt Medelhavet en gång i tiden.

 
Rekommenderad läsning  http://www.eh-resources.org/wood.html
 
 
 

Forntidens sjöstridsfartyg 2014-03-27

http://lagmansnatursida.se/dbarkiv/2014/vecka13/db14mar27.htm
 

Den 7 oktober möttes flottorna; det skulle bli en fruktansvärd dag. Inte sedan antiken hade så många skepp och sjömän varit inblandade i en gemensam strid till havs. De kristnas flotta bestod av 6 tremastade galeaser, 208 enmastade galärer, 26 galejor (som aldrig hann delta i striden) samt 76 mindre skepp och skutor bemannade av sammanlagt 50 000 roddare och 30 000 soldater. Sedan korstågen hade ingen kristen allians formerat en så ansenlig krigsmakt. Och som för att understryka kampens religiösa innebörd hade stora kors målats på de kristna seglen.

 

Till numerären var den osmanska galärflottan starkare: över 100 000 man fördelade på 230 galärer och 80 andra farkoster. Däremot saknade osmanerna den utrustning och erfarenhet som de kristna motståndarna ägde, något som skulle visa sig ödesdigert i den kommande striden. Till katastrofens natur hörde nämligen att de osmanska sjömännen gick ut i striden fullkomligt ovetande om den nya militärtekniska epok som väntade dem på andra sidan bukten och som för alltid skulle förändra krigskonsten till sjöss.

 

Osmanerna bemästrade fortfarande den traditionella krigföringen med galärer som förändrats lite sedan antiken och som gick ut på raska anfall i syfte att ramma och borda motståndarskeppen. De turkiska galärernas främsta vapen var därför de stora bepansrade näbbarna i fören som kunde stöta fiendeskeppen i sank. Varje galär var dessutom bemannad av ett bordningsmanskap beväpnat med pilbågar, närstridsvapen och andra verktyg mer lämpade för medeltidens än den sena renässansens stridssätt.

 

För någonting var annorlunda med den kristna flottan den här dagen. Framför de långa linjerna av galärer seglade sex gigantiska tremastade skepp. Först trodde Ali Pasha och hans amiraler att det rörde sig om något slags gods- eller transportskepp som av misstag hamnat framför galärerna och att det därför gällde att påskynda anfallet innan felet hann rättas till. Men skeppen var i själva verket nyligen konstruerade galeaser från Venedig – föregångare till de stora europeiska örlogsskeppen – som var bestyckade med femtio grovkalibriga kanoner vardera, grupperade på två däck och med kapacitet att öppna eld med mördande bredsidor.

 

Genast öppnade galeaserna eld. Himlen tycktes öppna sig i det öronbedövande dundrandet från kanonerna. På den kristna sidan liknandes kanonaden vid ett fruktansvärt åskväder och på den osmanska som en hagelstorm av järnklot som slet sönder skepp och människor runt omkring dem. Att vädret denna dag var stilla bidrog dessutom till att öka de venetianska kanonjärernas träffsäkerhet. Sönderskjutna och kantrande försattes ett sjuttiotal galärer ur stridbart skick på mindre än trettio minuter. Människor – kanske så många som 10 000 – och bråte fyllde snart upp vattnen bland de osmanska skeppen som rodde vidare framåt utan att besvara elden. När skeppen kommit tillräckligt nära övergick man till att skjuta med druvhagel – en ammunitionstyp som förvandlade kanonerna till enorma hagelbössor – som bombarderade de taklösa galärerna med mördande effekt.

 

De osmanska skeppen förvandlades till slakthus: nedstänkta av blod och med däcken belamrade av lik och kroppsdelar. I vattnet klamrade sig skeppsbrutna fast vid allt som flöt i en desperat kamp för livet. Många av dem klämdes eller krossades till döds av de egna skeppen i den stora trängseln som uppstod. I efterhand kom många kristna konstnärer att ägna det här motivet ett stort intresse i sina avbildningar av slaget: scener där turkiska sjömän trängs på sönderskjutna skeppsvrak i de skummande vågorna.

 

De kristna kanonerna predikade alltså den nya krigskonstens evangelium med övertygande klarhet. Dessutom skedde det med den typ av självsäkerhet som brukar känneteckna en ny lärosats. Alla kristna galärer hade nämligen modifierats från rammande murbräckor till kanonbestyckade plattformar genom att den järnskodda fören avlägsnats för att göra rum åt fler kanoner. Totalt räknade den kristna flottan 1 815 eldrör allt som allt, att jämföra med de omkring 750 kanoner som fanns i den numerärt större osmanska flottan. De kristna kanonerna var dessutom bättre gjutna och mer omsorgsfullt omhändertagna än osmanernas; venetianska ingenjörer kasserade efter striden hundratals erövrade kanoner som obrukbara eller rentav farliga att använda. Citerat från http://www.militarhistoria.se/artiklar/1500-tal/slaget-vid-lepanto-1571/

 

Det gällde för den tidens militärmakter att ha tillräckligt med skog där man kunde få tag på bra virke.

Alla krigen var ett av skälen till att skogarna föröddes runt Medelhavet.