Rutgers Blogg

http://lagmansnatursida.se/dbarkiv/2012/vecka21/db12maj23.htm


Medan vi väntar på att vargarna ska matas med kött tittar vi på några digitala närbilder  på dessa vargar.





Vi ser ännu tydligare att de är delvis gula. När jag plockar fram bilder på den gula Jämtlandsvargen och frågar om de ändå inte skulle ha helgula vargar för de ser ju så trevliga ut säger hon att hon inte sett sådana gula vargar förrut. ”Det ser ju ut som en Dingo” säger hon. Se bilden på den gula vargen på Dagens bild onsdag 22 febr. Hur ser då Dingos ut? Nedan en bild från Australien.



Jämtlandsvargen infälld. Jag förstår att vargskötaren var fövånad.

Se film från Borås djurpark när vargarna matas:

I djurparken har de gjort det bättre för björnarna med betydligt större utrymme än tidigare. Det finns en grupp på sju björnar. De ser ut preis som du föreställer dig en björn. Men vad ska du göra om du möter en björn? Springer du utlöser du björnens jaktreflex, det är det sämsta du kan göra. Klättra upp i ett träd då? Björnen är en fantastisk klättrare. Brukar visa en film om björnar för mina elever och hur man ska uppträda om man möter någon. Där finns det ett avsnitt om en yngre björn som klättrar i ett träd och med vilken fart den klättrar, otroligt. Eleverna blir alltid lika imponerade då de ser detta. Sedan visar filmen hur man ska uppträda. Stå kvar och göra sig stor och prata lugnt med björnen och sedan kanske backa försiktigt. Visa björnen att du inte är rädd för den, man ska inte lägga sig ned och spela död som tycks vara en seglivad myt.

Vi fick se när de matade björnarna med vegetabiler, inget kött idag, bara ibland. Det finns en grupp på sju björnar sammanlagt.

Jag frågade en rovdjursinformatör i samband med matningen,  om det inte blev inavel i denna grupp. Fick föklaringen att det finns ett par som kan föröka sig. Två unga björnar var steriliserade och de tre yngsta var inte könsmogna.



Jag frågade också hur det gick för nya ungar då de föddes för björnhannar brukar äta upp ungarna även deras egna. Hon berättade att det var en extra snäll hane de hade. Men honan litar inte på honom, hon håller stenkoll på hanen så att han inte ska äta upp ungen och närmar han sig på ett felaktigt sätt då är det morsan som ger honom på nöten. Jag berättade att jag läst om björnarna i nationalparken Katmai i Alaska. Där äter de vuxna björnarna upp mellan 80 och 90 % av ungarana. Det kan nog vara sant sa hon. Och hon berättade att hade de haft en annan mer vanlig björn hade de varit tvugna att skilja hannen och honan åt med stängsel. Hårda bud bland björnar och så ser de så fina ut.

VARANER

Varaner är en grupp köttätande ödlor som inkluderar den största nu levande ödlearten, komodovaranen. Varanus är ett släkte som i sin tur innehåller 58 arter i Afrika, Asien och Oceanien. Några arter blir större än 2 meter. Den minsta arten Varanus brevicauda, är 28 centimeter lång. För mycket länge sedan spreds varanerna över jorden och när de under miljontals år anpassat sig till olika miljöer och klimat har det utvecklats 70-80 (förmodligen tusentals) arter idag. Vissa av dessa dog ut relativt fort, medan andra har lyckats överleva och fortsatt sin utveckling ända fram till vår tid.

Varanernas kropp har anpassats under miljoner år och det finns många likheter mellan dem. De tillhör alla samma familj och arterna inom familjen delas in i ett enda släkte, varanus. Varanen har oftast en lång nacke och muskulösa ben. Klorna är kraftiga och oftast är de svarta eller bruna till färgen. Käken har en extra led och de kan svälja stora djur. Svansen är oftast mycket lång och deras tänder liknar huggtänder. Synen är viktig men varanens hörsel är inte lika utvecklad. Gemensamt för alla varaner är att de har en utsträckbar och välutvecklad tunga. Varanernas tunga är mycket lik ormarnas, lång och starkt kluven. Tungan är ett av varanens viktigaste sinnesorgan. Komodovaranen kan känna lukten av ett dött djur på flera kilometers avstånd.

Varaner finns i Afrika till södra Asien, sydostasiatiska övärlden, Filippinerna, Nya Guinea och Australien. De lever både i öken, savanner och regnskogar. De trivs allra bäst i tex flodbanker där det finns mycket föda men där kan de också gräva hålor.

Varanerna är bra på att springa, klättra, gräva och simma och kan därför leva i många olika miljöer. De flesta varaner lever ensamma och har revir de vaktar noga. De flesta varaner tycker om att gräva. De gräver hålor för att svalka sig och för att vara säkrare. Man har på senare tid upptäckt att varaner, leguaner, agamer, kameleonter och kopparödlor producerar gift. Man tror att reptilers förmåga att producera gift uppstod innan ormarna utvecklades från ödlorna.

Varaner är rovdjur och äter oftast allt den kan döda. När varanerna är små äter de skalbaggar och gräshoppor och när de blir större äter de döda djur men även olika däggdjur. När de fångat ett byte sväljer de det helt som ormarna gör. Forskarna har funnit en ny art varan som äter frukt. Den har funnits under en lång tid men forskarna har inte upptäckt den förrän nu.

Varanernas största fiende idag är människan då man vill åt varanernas skinn men även för dess kött och äggen anses vara en delikatess. Det finns människor som har varaner som husdjur. Man använder även varaner som bekämpare av skadedjur. De äter sniglar och skalbaggar som kan skada grödor och lokalbefolkningen tycker om att de äter giftormar och krokodilägg. Men varanen utnyttjar också människan, då främst för att få skydd. Varaner kan också fånga och äta människor även om det är ovanligt. Det är bara komodovaranen som kan fånga och äta en vuxen.

KOMODOVARANEN

Komodovaran (Varanus komodoensis) är en art i ödlefamiljen varaner. Den finns på öarna Komodo, Rinca, Flores, Gili Motang och Gili Dasami i centrala Indonesien. Den härstammar ur släktet Varanis som hade sitt ursprung i Asien för ca 40 miljoner år sedan och som senare koloniserade Australien. För cirka 15 miljoner år sedan skedde en kollision mellan Australien och Sydostasien och ledde till att varanerna koloniserade vad som idag är den indonesiska övärlden och senare utökade sitt utbredningsområde så långt österut som till ön Timor. Komodovaranen antas ha skiljt ur sig evolutionärt från sina australiensiska förfäder för cirka 4 miljoner år sedan. Den dramatiska sänkningen av havsvattennivån under den senaste istiden, för cirka 20.000 års sedan, ledde till att stora områden torrlades. Dessa områden koloniserades av komodovaranen och när sedan vattennivån återigen steg isolerades den på de öar där arten idag förekommer. Antalet varanödlor som lever på öarna beräknas vara ca 3000 st. Populationen är alltså mycket liten och utrotningshotad. För att bevara arten placeras ett antal varaner ut i världen på olika zoo allt förökas. Risk för vulkanutbrott och tjuvjakt gör att man vill säkra artens fortlevnad och om något skulle kunna hända kan man ta tillbaka dem till Indonesien.

 

 

Arten är världens största nu levande ödla med en normallängd på 2–3 meter och en vikt på omkring 70 kg. Att den är så stor beror bland annat på långsam ämnesomsättning och på att arten lever på isolerade öar där det saknas köttätande däggdjur som konkurrerar om samma ekologiska nisch. Komodovaranen dominerar det ekosystem som den lever i. Komodovaraner är köttätare och även om de huvudsakligen äter kadaver så händer det att de anfaller levande byte genom bakhåll. Komodovaranens mun är fylld av ett 60-tal bakteriearter som ger blodförgiftningar hos bytet och det gör att även om djuret klarar sig undan med en skada dör det inom ett par dagar och blir mat för andra varaner. Komodovaranen har en svans som är lika lång som kroppen och den har ett 60-tal sågtandade tänder som ofta lossnar och växer ut på nytt och som kan bli upp till 2,5 cm.

Parningen äger rum från maj till augusti och äggen läggs i september. Äggen ruvas i sju till åtta månader och kläcks i april, då tillgången till insekter är som störst. Unga komodovaraner är sårbara och vistas därför uppe i träden, på säkert avstånd från rovdjur och de vuxna komodovaranerna, som även utövar kannibalism. Det tar tre till fem år för ungarna att bli fullvuxna och de kan bli upp till 50 år gamla.

Komodovaranen upptäcktes av forskare från västvärlden först år 1910. Ödlornas storlek och rykte gjorde dem tidigt till populära zoodjur. I vilt tillstånd har deras utbredning minskat på grund av mänsklig inverkan på deras levnadsmiljö, och de listas idag som sårbara av IUCN. De är skyddade under indonesisk lag, och en nationalpark, Komodo nationalpark, grundades för att gynna skyddsåtgärder.


Komodovaranens utbredning.

VARANUS BITATAWA

Varanus bitatawa är nära släkt med den indonesiska komodovaranen. Den blev en egen art i april 2010. Den har funnits mycket längre men forskarna har inte upptäckt den då den tillbringar den mesta tiden högt upp i träden, nästan 20 meter upp. Forskarna säger att man kunnat tillbringa år i skogen men inte märkt dem och anledningen till att forskarna trodde det kunde finnas en ödleart var att de hittade klösmärken på Pandanus träden. Varanus bitatawa finns på ön Luzon i Filippinerna. Bitatawa kan bli över två meter lång men väger bara ca 10 kg. Den är ljust färgad och har lite guldaktiga strimmor. Den fjällaktiga kroppen och benen är blå-svart marmorerade med ljusa grön-gula fläckar och svansen är grön och svart.Varanarten äter frukt och är endast en av tre fruktätande varaner i världen. Den föredrar att äta frukten från Pandanus-träden. Ödlan äts av de Filippinska ursprungsfolken Aeta och Ilongot och de kallar varanen för Butikaw.

I media har man kunnat läsa att hanarna har hemipenis, det vill säga två penis-liknande organ ordnade parvis. Men det är så att alla ödlor och ormar av hankön har hemipenis.



Under den senaste tiden har befolkning ökat och detta gör att det kan bli svårare för arten att överleva. Hittills har forskare hittat tre stycken och det verkar som om den inte vill leva i grupp.

Skillnader mellan arterna

Skillnaderna mellan de olika varanarterna är inte så många som likheterna. Den minsta arten Varanus brevicauda blir ca 30 cm lång och den största Komodovaranen kan bli nästan 3 meter lång. Komodovaranen väger ca 70 kg medan de mindre arterna väger betydligt mindre. De är rovdjur men det finns några arter bland ödlefamiljen som äter frukt. Så sent som år 2010 upptäcktes en ”ny” varan art, Varanus Bitatawa.

 

Vissa arter av varaner har anpassat sig efter livsmiljön. Varaner som lever i vattnet ex Nilvaranen har en från sidan ihop tryckt svans vilket underlättar när den simmar. De varaner som är mycket i träden kan ha starkt krökta klor. De som lever vid klippor är mer tillplattade i sin form så de kan krypa in i klippskrevor. De varaner som ex lever i Australien med mycket öppna ytor har utvecklat längre ben för att kunna röra sig bättre. En orsak till att varanerna funnits så länge är deras möjligheter att klara sig bra i den varma öknen och att de kan leva länge på en enda måltid.

Situationen idag för varaner

De olika arterna är utrotningshotade och det finns ex en Nationalpark för att bevara Komodovaranen och försök med att placera ut varaner på olika Zoo för att säkra fortplantningen har lyckats i många fall. Komdovaranen är en sårbar art och finns med på IUCN: s (Internationella Naturvårdsunionen) lista.

 

Utvecklingsträd för varaner:

Till höger syns längden på varanerna. Adult SVL betyder vuxenmått mellan nos och kloak.

Vi ser att Varanus bitatawa som upptäcktes för två år sedan på Filippinerna saknas i detta utvecklingsträd. Detta är bara ett urval. Den filippinska varanen är nära släkt med komodovaranen.

Skrivet av Robin Wätterstam

 

 

 

Redan 2015 ska det bli katastrof med klimatetet och växthuseffekten och sedan 2025 ska ekologin braka ihop av människornas skador. Det kunde våra elever läsa i en artikel som såg seriös ut. De har ju fått höra liknande saker många gånger så det vill till att se igenom denna artikel. Min äldsta dotter gjorde det inte.

Vem är då denna domedagsprofet Mia den Haan? Jo, en som får veta vad som ska hända i framtiden genom visioner, drömmar och vissa andra kanaler och som får information från någon stor ande.

Vad bekvämt man behöver inte rota i någon forskning för att försöka se trender. Man får veta hur det blir genom drömmen och genom visioner. Man skulle kunna säga bekvämlighets-domedagsprofeter. Det hela är ett enda stort dravel och det är dåligt av skolverket att skicka ut denna artikel bland våra elever. Det finns så många andra bra engelska texter som är användbara. Eleverna borde åtminstone fått upplysningen att Mia den Haan är en andeskådare. Sedan ser jag att artikeln är något justerad. Hon är ju en hollänsk kvinna och hennes enelska behövdes kanske förbättras. På elevernas häfte finns nätkällan till artikeln, lägger in den och kommer till en sida med många artiklar av olika slag men mia den Haans artikel hittar jag inte där. Googlar på titeln och får tag på artikeln på en annan sida. Här är adressen till den.  http://www.streetdirectory.com/etoday/the-effects-of-consumerism-on-the-environment-wwcuaj.html

 

Om jag skulle ha fått föreslå någon artikel så skulle det vara av Michael Crichton författare till boken ”Urtidsparken” som var grunden till filmen Jurassic Park. Han dog av cancer i slutet av 2008. Han har skrivit flera böcker och om honom sägs det ” Crichton's first bestseller, The Andromeda Strain, was published while he was still a medical student. He later worked full time on film and writing. One of the most popular writers in the world, he has sold over 200 million books. His books have been translated into thirty-eight languages and thirteen have been made into films.” Inte dåligt eller hur. Han avlade doktorsexamen i medicin som han även forskade i men han är främst ihågkommen för storyn Jurrasic Park. Det finns en minnesida över honom men när jag skulle hitta en känd föreläsning av honom var den borttagen.

 

 

Hittade den på ett annat ställer tillsammans med två andra föreläsningar http://scienceandpublicpolicy.org/images/stories/papers/commentaries/crichton_3.pdf

 

Det är den andra föreläsningen ENVIRONMENTALISM AS RELIGION. Alltså miljörörelse som religion. Så här börjar han:

I have been asked to talk about what I consider the most important challenge facing mankind, and I have a fundamental answer. The greatest challenge facing mankind is the challenge of distinguishing reality from fantasy, truth from propaganda. Perceiving the truth has always been a challenge to mankind, but in the information age (or as I think of it, the disinformation age) it takes on a special urgency and importance.

We must daily decide whether the threats we face are real, whether the solutions we are offered will do any good, whether the problems we're told exist are in fact real problems, or non-problems. Every one of us has a sense of the world, and we all know that this sense is in part given to us by what other people and society tell us; in part generated by our emotional state, which we project outward; and in part by our genuine perceptions of reality. In short, our struggle to determine what is true is the struggle to decide which of our perceptions are genuine, and which are false because they are handed down, or sold to us, or generated by our own hopes and fears.

As an example of this challenge, I want to talk today about environmentalism.

 

Vidare säger han: Today, one of the most powerful religions in the Western World is environmentalism. Environmentalism seems to be the religion of choice for urban atheists. Why do I say it's a religion? Well, just look at the beliefs. If you look carefully, you see that environmentalism is in fact a perfect 21st century remapping of traditional Judeo-Christian beliefs and myths.

There's an initial Eden, a paradise, a state of grace and unity with nature, there's a fall from grace into a state of pollution as a result of eating from the tree of knowledge, and as a result of our actions there is a judgment day coming for us all. We are all energy sinners, doomed to die, unless we seek salvation, which is now called sustainability. Sustainability is salvation in the church of the environment. Just as organic food is its communion, that that pesticide-free wafer that the right people with the right beliefs, imbibe. There is no Eden. There never was. What was that Eden of the wonderful mythic past? Is it the time when infant mortality was 80%, when four children in five died of disease before the age of five? When one woman in six died in childbirth? When the average lifespan was 40, as it was in America a century ago. When plagues swept across the planet, killing millions in a stroke. Was it when millions starved to death? Is that when it was Eden? 

Läs gärna vidare!

Visserligen är denna artikel längre men en duktig engsklärare kunde ha gjort den något kortare utan att hans tanker skulle tagit skada. Det skulle ha varit något att diskutera och skriva om, de religiösa stömningarna/undertonerna i miljörörelsen.

Istället för att välja en duktig författre med intressanta tankar och bra engelska väljer skolverket en andeskådare, vilket bottennapp! 

 

http://lagmansnatursida.se/dbarkiv/2012/vecka20/db12maj16.htm

Vi väljer en liten ö i havet Sankta Helena i Atlanten. Ön som Napoleon tillbringade sina sista dagar på. Vi tittar på skillnaden mellan dag och natt. På följande länk kan du plocka fram temperaturdata från hela världen och jämföra land och hav. En sida som jag rekommenderar. För säkerhets skull lägger jag med dess logga som vad jag förstår att de vill. http://www.timeanddate.com/





Här är det fråga om tiondelar mot Alice Springs, där det var fråga om 12 grader. Här är det drygt 70 % luftfuktighet. Inte så mycket som man kunde tro. Vad är då det viktigaste för att förklara skillnaden? Jo havsvattnet runtomkring är varmt och temperaturen på land blir inte kallare än havet är varmt. Havet har en stor vattenkapacitet, tar upp värme och avger denna när inte solen lyser. mycket effektivare än koldioxiden i luften.

De som luktade mest köpte vi in i en cykelaffär. Sedan handlade vi i en sportaffär, ICA och Biltema.  För att ta reda på vad det är som luktar och vilka ämnen i plasten som kan lösas ut i vatten har vi fått 10 000 kr från Sparbankstiftelsen för att testa dessa med. Men problemet är att varje flasktest kostar 5000 kr och pengarna räcker bara till 2 flaskor. Vi letar efter mer sponsorer nu. Vi hoppas få höra från någon mer senast idag. Resultatet av lukttestet ser du nedan.

Från vänster minst lukt till höger mest lukt: ICA, Sporttorget, Biltema, Adidas, Biltema, Biltema, ICA, ICA, Cykelaffären tre st. Vad vi vet finns det ingen som gjort ett sådant test förut. Vi ska på labb försöka efterlikna en varm sommardag då en flaska blir liggande i solen under en match ca 1-2 tim.

Men som sagt var vi väntar på fler sponsorer.

När jag frågar mina elever om de kan gissa vad jag har hittat denna exotiska sten så är det alltid en del som räcker upp handen och säger Filippinerna. Nä säger jag, denna sten har jag plockat inne i Göteborg i ett stenbrott där. De brukar se förvånade ut och de ser ju att stenen är speciell och ingen har sett någon liknande sten förut. Då säger jag att denna sten är förorenad men hade den inte varit det hade jag varit rik säger jag. Det är en beryll med grundämnet beryllium som en framträdande atom i föreningen. Hade den varit ren och fin skulle den ha varit grön och kallats smaragd. Men den är kul att ha ändå.

Denna beryll har jag hittat i Högsbo pegmatitbrott. Pegmatit är en vulkanisk gångbergart där den smälta magman har stelnat sakta och det har kunnat bildas stora kristaller. För det mesta finns inte beryller med i pegmatiten. I Högsbo pegmatitbrott har man brutit fältspat för att ha detta mineral för att gör porslin. Går man in i detta pegmatitbrott kan man se att det sitter stora sexkantiga beryllkristaller i berget och det har varit personer där och försökt att hugga loss dessa men det är mycket svårt att få loss dessa hela. Den jag hittade låg bland stenarna när jag vid ett tillfälle tittade ned. Det finns också en hel del beryller där med det är bara en liten del av dem som är sexkantiga. Att den är sexkantig beror på att den fått växa till sig utan alltför mycket tryck runt omkring för då kan stenen anta den regelbundna form som de enskilda mineralkristallerna har. En sida på stenen har inte lika fin sida som de övriga har vilket syns på bilden.




Har även en stor kvartssten med fina genomskinliga kristaller men med annan form än beryllen. När kvartsen är ren brukar man kalla den för bergskristall. Var tror ni jag har hittat den stenen frågar jag mina elever. Göteborg svarar en del för nu är det inte längre Filippinerna de gissar på. Fel säger jag, denna sten har jag köpt på ICA i Vårgårda. Vårgårda är platsen där jag bor. Det blir då allmän fövåning. De har ju inte sett att deras Ica affär säljer sådana fina stenar.

http://lagmansnatursida.se/dbarkiv/2012/vecka19/db12maj11.htm

Vid påsktiden besökte jag ön Cebu med Cebu City. Fick när jag kom dit en tidning som hette ”What´s on in Cebu”. I tidningen var det en artikel med rubriken ”People you should know in Cebu”. Det var en intervju med tre kvinnliga rektorer. Sagt och gjort jag tog tidningen under armen och sökte upp ett par av dessa och presenterade mig som en lärare från Sverige som gärna ville komma i kontakt med skolorna i landet. De förklarade för mig att det var sommarlov men om jag kom tillbaka när de hade elever skulle jag få pröva på att undervisa i deras skolor. Jag bestämde mig på direkten att så fort skolan slutade i Sverige skulle jag åka tillbaka till Filippinerna igen. De bad mig då att skicka mina papper innan jag kom. Under slutet av maj såg jag på nyhetssändningarna att det var en vulkan på Filippinern som började få utbrott men det finns ju gott om vulkaner på Filippinerna. Men biljetten var redan fixad och jag tänkte inte på vulkanen så mycket. Dagen efter jag kommit till Manila var man lite trött så jag tog det lite lugnt. Hade bestämt mig att besöka Manila Zoo för att se om de hade den speciella ”påfågeln” som finns på ön Palawan, en fågel som klassificeras som en fasan, Polyplectron napoleonis.



När jag kom fram vid 12-tiden till zooanläggningen kom det ett par tunga moln som gjorde att det blev relativt mörkt. På nyheterna hade de sagt att det skulle komma en tyfon, de var också väldigt varmt och fuktigt så jag tänkte att snart blir det ett rejält regn. Men jag gick in och letade efter denna fågel. Det blev så skumt att det var svårt att se eventuella fåglar inne i burarna. Jag letade förgäves. Åkte tillbaka till hotellet och tog det lite lugnt men vi halvsextiden tog jag en promenad ut i närheten av hotellet i Malatedistriktet. Nu var det inte längre så fuktigt i luften, lite fint stoff kände jag i luften. När jag gick längre blev det mer och mer fin ”sand” som kom och folk gick med näsdukar för munnen och en del hade paraply. Då förstod jag vad som hade hänt Den där vulkanen som jag hade sett på TV i Sverige hade exploderat. Det som jag uppfattade som sand var i själva verket vulkanaska, vit fin vulkanaska.


Då jag kom tillbaka till hotellet hade fönstret stått öppet och jag hade lite vulkanaska i sängen. På morgonen var det storstädning av hela hotellet, fin vit vulkanaska hade trängt in överallt. Jag gav mig iväg tidigt på morgonen för jag skulle åka norrut mot de berömda risterasserna i Banaue och Batad. Bussen jag steg på hade fullt av blöt vulkanaska på sig, det hade regnat efter utbrottet. Jag skrapade ihop lite och stoppade i en plastpåse. Då vi åkte norrut blev vägen allt vitare nästan som tunn snö. Men sedan vek bussen av åt annat håll och det blev normalt. Intill vulkanen var det panik ca 100 000 människor hade gett sig från sina hem, vulkanaska och askstenar hade vällt ned över området men geologerna hade lyckats pricka in det stora utbrottet så knappast någon människa dog.

Ett år senare var jag i området intill vulkanen i staden Angeles. Allting var fortfarande vitt och så fort det blåste lite blev det alldeles vitt i luften av vulkanaskan. På den gamla flygbasen Clark Air Base hade taket på hangarerna rasat in. På logementen var det tjocka lager med aska. Det var där intill jag plockade stenen på bilden. Lite att berätta om då jag visar stenen för mina elever. När jag tar fram denna lätta sten brukar jag kasta ut den och någon tar lyra och upptäcker att stenar kan vara väldigt lätta. Pinatubos utbrott innebar att mellan 5 och 7 kubikkilometer med aska kastades upp i luften. Den spreds i atmosfären runt hela jorden och sänkte jordens medeltemperatur med några tiondels grader. Det var en upplevelse att minnas.

När jag sedan undervisade elever i Cebu City brukade jag säga. ”I Sverige har vi varken jordbävningar, vulkanutbrott eller tyfoner”. Vid ett tillfälle var det en liten grabb som då räckte upp handen och ställde en bra fråga. ” Men vilka problem har ni då?” Vad skulle du svara på den frågan?

En av de andra stenarna på bilden som jag hade igår ser du nedan. En sandsten med olika lager av fin sand. Den hittades i en sandhög på skolan där en kollega tog hand om den och vi har den som ett väldigt fint exempel på sedimentär bergart. Den känns som fint sandpapper. Vet ej var den kommer ifrån.


En sten kvar att kommentera. Det blir nästa vecka.

http://lagmansnatursida.se/dbarkiv/2012/vecka19/db12maj10.htm

Sten nr 1. Stenen är från Australien, närmare bestämt Tasmanien. En så kallad tillit, förstenad morän. Denna härstammar från den tid då Gondwanaland fanns och låg över sydpolen. Då var det stor nedisning och då isen smälte lämnade den efter sig morän som sedan gömdes under mer material och sedan förstenades detta jordlager,

Se bild över nedisningen fast hela området som visas vara nedisat var inte nedisat samtidigt. Tidpunkt för denna nedisning är ca 250 – 300 miljoner år sedan. En av de längsta nedisningsperioderna under livets historia.



Denna sten av tillit är samtidigt ett av bevisen att de sydliga kontinenterna har suttit ihop.

Plockade den och några till när jag besökte Tasmanien på 80-talet. Hyrde en bil i Hobart och åkte sammanlagt 80 mil T&R för att plocka dessa stenar. I östra Tasmanien höll de på med att spränga för en kraftverksdamm. När jag kom dit strax innan skymningen hittade jag denna sten med hjälp av geologen på platsen. Det var precis att jag hann med detta. Bilen som jag hyrde, en Holden, hade fel på bensinmätaren och jag fick bensinstopp strax innan jag körde ner på en liten väg mot dammverksbygget som knappast hade någon trafik på eftermiddagen. Fick lift av en annan bil till en bensinstation och fick med mig bensin i en dunk och sedan var det bara att lifta tillbaka så det ordnade sig precis. Plockade med mig 9 kg sten. När jag flög från Tasmanien hade jag övervikt men det var inte så många som flög så det gick bra men han som skötte incheckningen kunde inte checka in mig på den internationella flighten pga övervikten så han sa till mig att packa om mitt bagage. OK på flygplatsen i Melbourne plockade jag ut stenarna ut väskan så vikten blev bra och jag fyllde alla fickor med stenar, fick spänna bältet lite mer så att inte byxorna skulle åka ned men det gick bra. På planet sedan la jag ner stenarna i handbagaget sedan var allt lugnt.  Fick med mig allt hem till Sverige.

Nu är det trevligt att ha lite udda stenar att visa för mina elever och berätta om dem.

Sten nr 2. Fältspat, en extra stor och fin bit jag plockat i ett bergbrott intill där jag bor. Fältspat användes förr i tiden till att göra porslin. Samtidigt är fältspat tillsammans med glimmer och kvarts ett av jordens vanligaste mineral. Vi fortsätter med de andra stenarna i morgon.

http://lagmansnatursida.se/dbarkiv/2012/vecka19/db12maj09.htm

Levene äng är en gammal slåtteräng och uppskattas mycket av folk i trakten. På länsstyrelsens sida läser vi ” På Levene äng låg från början en by och här finns gravfält från järnåldern. När byn övergavs blev det en slåtteräng, som än idag sköts genom slåtter och betning.

Levene slåtteräng är den enda större bevarade slåtterängen i södra Skaraborg. Den ligger på en moränrygg och är 16 hektar stor.

 

Gravfältet från järnåldern rymmer ca 105 gravar, både högar och stensättningar. Genom byn gick fägatorna ut mot utmarken. Gårdarnas långa, smala tegar var åtskilda genom stensträngar. Än i våra dagar kan man se resterna av byn i det s k fossila landskapet.

Under medeltiden övertogs området av kungen och lades under kungsgården i Levene. Byn övergavs och marken blev slåtteräng. Slåtterängen sköts genom röjning på våren, slåtter i juni, lövtäkt i juli och därefter betning. Tack vare detta brukningssätt har kulturlandskapet kring den gamla byn bevarats. På ängen växer grova ekar, björk och hassel. På de magra markerna växer t ex vitsippa, prästkrage, blåklocka och slåttergubbe.”

När jag varit på Levene äng med elever och räknat kärlväxter per kvadratmeter har vi kommit upp i max 27 st vill jag minnas.


Foto Efraim Pettersson

Stora ekar är typiskt för ett fossilt landskap i Västergötland. De fungerar som näringspumpar. Djupa rötter som suger upp näring/mineralämnen från djupare nivåer och sedan byggs bla löven som när de faller till marken göder marken. Det är sådana slåtterängar som dessa som är förebilden till stadsparken. Slåtteräng kombinerat med bete ger en rik örtflora och är det dessutom kalk i marken som på Kinnekulle kommer vi upp i närmare 40 arter per kvadratmeter. Ett rikkärr har ca 20 arter per kvadratmeter. Ingen mark som är opåverkad av människor är tillnärmelsevis lika rik på växter. På Kinnekulle hittade mina elever ungefär samma mängd arter på ren betesmark såväl som på slåtterängen. Det visar hur viktigt det är med betesmarker. Problemet är att det finns för lite djur i våra hagmarker. De förbuskas och växer igen och då försvinner den vilda örtfloran som vi alla älskar så mycket.

Vi lägger ned väldigt mycket pengar i Sverige just nu på våra rovdjur som vargen men inte alls lika mycket som så denna kulturellt betingade blomstermarker. Detta tycker jag är galet. De slåtterängar som finns kvar sköts ofta av eldsjälar som finns i lokalavdelningar av SNF. Dessa människor utför ett mycket berömvärt ideellt arbete. Men problemet är att dessa börjar bli äldre, det är svårt att få ungdomar att engagera sig. Detsamma gäller våra floraväktare. Kanske skulle vi i skolan tydligare tala om att detta rika ekosystem är ett resultat av människans brukande av marken. Vissa läroböcker säger att människan har medverkat till artrikedomen. Jag vill säga att människan är orsaken till denna artrikedom. När jag frågade en klass om de kände till dåliga saker som människa gjort mot naturen fick jag många svar. När jag frågade om människan har gjort några bra saker mot naturen blev det helt tyst och jag kunde höra den berömda knappnålen falla.

Vi måste tala om detta för våra barn och de bör få lov att känna stolthet över vad människan gjort i naturen. Det man är stolt över är man också rädd om. Idag är det tvärtom med undervisningen.



Foto Malin Elfversson

Slåtterängen är en naturtyp som är kulturellt betingad.

http://lagmansnatursida.se/dbarkiv/2012/vecka19/db12maj08.htm

I skolan håller vi på att slutföra ett tvåårigt mätningsprojekt på en relativt nyanlagd våtmark. Inte lika grund som Stålebos. När vi jämför det inkommande vattnet med det utgående så märker vi att halten av näringsämnen, nitrat och fosfat, har minskat. Det är just det som man förväntar sig av en våtmark. Hur är det då allmänt i Sverige när det gäller våtmarker idag? Trots utdikning är Sverige fortfarande ett av världens våtmarksrikaste länder. Minst 20 % av Sveriges yta är våtmarker enligt stora Våtmarksinventeringen gjord av Naturvårdsverket. Endast Ryssland i Europa har mer våtmarker. Men ibland är det mer och som exempel kan jag nämna Svenljunga kommun vars yta till 25 % består av våtmarker. De våtmarker som har torrlagts mest är våtmarker i jordbruks-landskapet. Mycket åker har skapats på detta sätt. Åar har rätats ut så vattnet rinner fortare ut haven vilket medför mer näringsläckage och algblomning. Sedan ca 20 år tillbaka anläggs våtmarker igen och målet var enligt Miljömålsportalen att 12 000 ha våtmark skulle anllagts till år 2010. ”Under perioden 2000–2010 har 7 654 hektar våtmarker anlagts eller restaurerats i odlingslandskapet med medel från landsbygdsprogrammet.” 

http://www.miljomal.se/Systemsidor/Indikatorsida/?iid=8&pl=1

Målet nåddes inte men över 7000 ha våtmark anlades, en area som inte är att förakta. Detta nämndes inte i den aktuella läroboken.  Stålebo utanför Göteborg är ett trevligt exempel på en nyanlagd våtmark. Det blev så mycket grodor i en av dammarna att till och med gräsänderna försökta att äta dem trots att de inte kunde svälja grodorna. Stålebo är en serie våtmarksdammar. Bilden visa den nedersta dammen.

Knipor i parningsspel.

 

Våtmarker förr i tiden var inte bara ställen där man tittade på fåglar och grodor. Man skördade växtligheten även på våtmarker och detta har man gjort under lång tid.

 

I Våtmarksinventeringen kan vi läsa ”Övergången till fasta bosättningar och boskapsdrift medförde ett mer intensivt nyttjande av våtmarkerna. Det var först och främst de produktiva våtmarkerna som slåttades, t.ex. stränder runt sjöar och vattendrag, så kallade mader (raningar), medan mindre produktiva myrar slåttades vartannat år eller efter behov (Levander 1943). Myrslåttern har varit viktig i hela landet men upphörde tidigare i södra Sverige och har stått för en stor del av den totala foderproduktionen. Bete var under denna tid inte vanligt i våtmarkerna, utan boskapen hänvisades ofta till bete i skogarna.

Uppfinningsrikedomen har varit stor för att skapa så stor foderproduktion som möjligt och den mänskliga påverkan i dessa våtmarker har ibland varit stor. Silängar, och system med dammängar var vanliga framför allt under slutet av 1700-talet (Elveland 1979). Principen för silängen var att man ökade tillskottet av växtnäringsämnen genom att näringsrikt vatten leddes in till näringsfattiga våtmarker. Vattenledningssystem (diken eller vattenrännor gjorda av trädstammar) ledde under perioder vatten från ovanliggande vattendrag till silängarna och i själva silängen fördelades vattnet vidare genom ett system av silfållor. Arealen siläng kunde i vissa områden vara stor. Från Västerbotten rapporteras att ca 10 000 ha (21 000 tunnland) har skapats genom översilning under åren 1834 till 1860 (Tollin 1984). Dammängar skapades istället genom att man dämde upp vattendrag och de omkringliggande våtmarkerna översvämmades under perioder av året .”

Alla marker där man kunde slå gräs förr i tiden utnyttjades. Träd hamlades till foder. Mer marker behövdes för att få foder till alla djuren för att kunna få fram mat till alla. Idag brukar vi mindre mark men intesivare och får fram mer mat samt att vi importerar mat. Den stora invandringen i Sverige bidrar också till att vi importerar mer mat. De som kommer utifrån vill helst ha hemlandets mat och därför äts det mycket mer ris idag i Sverige. Detta vet jag av egen erfarenhet. Förr i tiden odlade jag egen potatis men idag köper jag potatis någon enstaka gång. Min fru kommer från Filippinerna och då är det ris som gäller.

http://lagmansnatursida.se/dbarkiv/2012/vecka19/db12maj07.htm

Fast ibland är vitsipporna röda.








Alla vitsippsfoton Desirée Staaf

Vitsipporna trivs i gamla hagmarker och det är trevligt när man ser att det fortfarade betas för då hålls hagarna öppna. Det finns så många betesmarker som blivit naturreservat och så blir det förbuskat och med tiden blir det skog.

 

 

http://lagmansnatursida.se/dbarkiv/2012/vecka18/db12maj03.htm

Som dagens bild visade är isläget just nu helt normalt i Arktis men kanske det blir som vanligt under de senaste åren på sommaren.  Arktisisens utbredning kanske blir ca 2 milj km² mindre än normalt. Det tycks inte bli isfria somrar i Arktis så snabbt som somliga har förutsagt.

Ser vi globalt är det mer is än normalt just nu. Det visar ett diagram från ”Cryosphere Today – Arctic Climate Research at the University of Illinois”

 

 

 

 

http://lagmansnatursida.se/dbarkiv/2012/vecka18/db12maj02.htm

Dagens blogg är en kopia av ett mail från Eirik Granqvist. Eirik är en person som har mycket att säga i vargdiskussionen men som inte släpps in i de svenska tidningarna därför måste han få fram sitt budskap på annat sätt och då gäller bloggarna. Har förstått att Eirik är mycket kunning i denna sak och han har jobbat mycket med vargfrågan under många år. Han har både studerat vargkorsningar, dissekerat vargar och som konservator stoppat upp vargar. Varsågod Eirik!

Varglurendrejeriet är mycket allvarligt

Redan för några år sedan förundrade jag mig över våra så kallade vargforskares okunskap när jag såg bilder av gula byrackor som sövdes och förseddes med radiosändarhalsband av vargforskaren Kojola och hans assistenter i nordöstra Finland. Jag minns att jag såg bilderna i tidningen Jägaren. Jag förvånade mig då över okunskapen eftersom det inte var enbart färgen utan också djurens anatomi som inte stämde med vargens. De ifrågavarande byrackorna var klara korsningar. Jag kunde då ännu inte tänka mig att det rörde sig om annat än ren okunskap och att korsningarna kunde ha tillkommit på annat sätt än via spontana korsningar mellan hund och varg. En annan möjlighet var att det rörde sig om lössläppta eller förrymda exemplar av sovjetryska gränsvaktens på enkom odlade korsningar vilka användes vid gränsövervakningen innan elektroniken gjorde dem överflödiga när sovjetväldet fallit. Sådana korsningar hade jag också haft på mitt dissektionsbord. Korsningarna är ytterst vaksamma men skäller inte. Ryska gränsvaktens korsningar brukade dock vara mera varglika till färgen. Den gula varianten tycks mera ha förekommit i det inre av Ryssland. Om de hållits bara som "sällskapsdjur" eller om man verkligen använt dem för något specialändamål är mig oklart. En typiskt gul korsning har jag i alla fall fotograferat på Darwin museet i Moskva (se dagens bild). Jag funderade själv en hel del på de gula varianterna och med åren blev jag mer och mer förundrad över att korsningar av alla möjliga ursprung började dyka upp i Finland, Sverige, Norge och i Tyskland. I Finland, Sverige och Norge förekom förutom de gula varianterna som likt andra "disktrasor" är korsningar mellan laika och varg, också korsningar mellan husky och varg. De har alla fått leka varg och de svenska "vargforskarna" har pratat sig hesa om hur värdefulla dessa korsningsprodukter är för att motarbeta inaveln hos vargarna. Detta trots att det knappast finns någonting brokigare samling än den svenska vargstammen som förutom korsningarna också består av vargar av mycket olika ursprung. En del har inköpts från Estland i tiderna. Också vargar av mongolisk ras har förekommit. Hur många av de människotillvända vargarna som härstammar från djurparker kan ingen säga.

Ännu mera konfunderad var jag när jag inkallades till Lausitz i Tyskland för att titta på vargarna där. På ett varginformationscentrum  som installerats visades på en stor poster en korsning mellan husky och varg. Den uppgavs visa en varg. Var bilden tagits vet jag inte. Övriga bilder på centret visade enbart korsningar mellan varg och schäfer, troligen tjeckisk sådan. Avgjutningarna av spår som visades i vitriner var alla hundspår. Föreståndaren för centret satt i sitt kontor men vägrade ta emot. Hon var tydligen rädd för att möta sakkunskap. På kvällen fick jag se ytterligare bilder av det som kallades varg men ingen av dem var varg. Nu har jag i dagarna fått mig tillsänt en bunt bilder ytterligare från nämnda ort. Alla visar likaledes enbart "byrackor".

När den första vargen åter dök upp i Mercantour på Franska Rivieran så sades det att den invandrat från Italien, osedd över den tättbebyggda Po-slätten och utan att göra skada. På gränsen genomgick den sedan en metamorfos rasmässigt för det första skjutna exemplaret var en stor sibirisk skogsvarg, dvs samma vargras som vi har i Finland förutom "byrackorna".  Inte den lilla, rölliga italienska vargen. På halsen syntes det dessutom tydligt att vargen före lössläppandet hade varit försedd med halsband och fötternas trampdynor var platta på grund av att den hade hållits i en bur med betonggolv. Jag var vid den tiden chef för ett naturhistoriskt museum i Frankrike.

Under de senaste åren har jag varit väl medveten om lurendrejeriet med odlade vargar och vargkorsningar som släppts och fått leka varg och flera gångar har jag skrivit artiklar i ämnet men konkreta bevis har varit svåra att ta fram. Nu finns de också. Ryssen Vladimir Bologov började sina "vargstudier" 1986 och enligt egna uppgifter började han sedan arbeta med både vilda och zoo-vargar 1993. Allt har finansierats via västeuropeiska "naturskyddare". Att det förekommit en massa business med försäljning av vargar och hybrider är klart och enligt Bologovs egna uppgifter har han också släppt lös 57 av dem i ryska Karelen nära finska gränsen. Vi kan därför nu kallt konstatera att de märkliga hybriderna nog har sitt ursprung därifrån. Ryssarna själva har förundrat sig över de många hybrider de skjutit, bland annat på Karelska Näset. Det är alltså fråga om en rent kriminell verksamhet. Inte ens i Ryssland får man odla varken rena vargar eller hybrider för att släppa lös dem i naturen.

När man i Pöytyä sköt den klara hybriden, byrackan Auli nyligen så blev jag ganska hårt åtgången av herrar Kojola, Aspi och Niemi när jag hävdade sanningen om djuret, nämligen att det inte var frågan om någon renrasig varg utan en korsningsprodukt. Varför dessa herrar bestämt måste hävda motsatsen och försvara förfalskningen är mig en gåta. Kanske är det en penningfråga? Ren business? Enligt obekräftade, erhållna uppgifter kostar " vargforskningen" årligen mellan 480 000 och 700 000 euro. Förutom vilt och fiskeriforskningsinstitutets ordinarie medel torde både Jord och Skogsbruksministeriet och Miljöministeriet ha beviljat specialanslag. Varför en statlig institution och två ministerier försvarar och underlättar en veritabel odling av vargar är mig en gåta. Varför motarbetar dessa instanser landsortsbefolkningens intressen och bidrar till att minska på viltbeståndet? Finländska myndigheter som medvetet motarbetar medborgarnas trygghet och säkerhet på landsbygden samt boskapshållningen har inte tidigare förekommit. De ansvariga herrarna borde nu dra konsekvenserna och övergå till andra sysselsättningar.

Till lust och leda har man försökt hävda att vargen är helt ofarlig för människan trots de många exemplen på vargdödade barn och även vuxna under gångna tider. Under hela 1900 talet var antalet vargdödade i Finland mycket få men jag känner till ett par fall och det senaste 1932. Att inte flera förekom beror på att vargen i praktiken var utrotad i vårt land och endast sporadiskt från Ryssland invandrade vargar förekom. Dessa sköts i regel mycket snabbt.

När jag i mars vistades i Kina som rådgivande gäst vid ett antal naturhistoriska museer dödades en 62 årig kvinna och ett barn i provinsen Schandong av vargar. Ytterligare sju människor hade blivit attackerade.

Hemkommen till Borgå fick jag höra om den 72 åriga damen i Rapattila nära Willmanstrand som blivit vargangripen. Likt i diktaturstater förbjöd dessutom polisen de deltagande jägarna att kommentera jakten för media. Några sådana befogenheter har inte polisen i verkligheten i Finland.

Vi har ingen nytta av vargarna i vår natur. Ett litet, noga kontrollerat bestånd kunde kanske tolereras av detta i världen allmänna rovdjur men nu har alla förnuftets gränser överskridits. Vargen får inte vara viktigare än människorna och deras livs- och utkomstmöjligheter på landsbygden.

 

Eirik Granqvist

Tidigare Överkonservator vid Helsingfors Universitets Zoologiska Museum.

Professor vid Shanghai Science & Technology Museum

 

PS. Eirik nämner korsningar med laika och husky. Nedan ett per bilder på dessa hundraser.

Laikan

Eiriks kommentar till dessa två bilder. Laikan ovan och den jämtländska vargen liggande under:

Laikabilden är inköpt från:  http://www.canstockphoto.se/

”Laikabilden är ju perfekt! Bilderna säger mera än tusen ord. Man ser perfekt varifrån den genetiskt viktiga svenska vargen har sitt upphov. Laikan kan ha en ganska varierande färg eftersom det är frågan om sibiriska gårdshundar som man aldrig varit så noga med att försöka renodla någon exakt ras. Dock är den gula formen den allmännaste mig veterligen. Som Kaarlo sa: Nu har svenskarna fått en gul varg men det skall bli intressant att se varifrån de tar den blåa färgen.”

 

Ytterligare en laikabild. Gul och vacker.

 

 

Eirik nämner också husky som korsats med vargar. Siberian husky är enligt Wikipedia en hundras som avlats fram i Alaska men hundursprunget kommer från östra Sibiren. Den finns i ett antal olika färgvarianter även gul men ansiktet är ofta vitt.

http://www.allahundraser.com/siberian_husky?images=siberian_husky&i=9

http://lagmansnatursida.se/dbarkiv/2012/vecka18/db12maj01.htm

Några fler vårbilder av Desirée Staaf.

 

 

Ibland ser man att vitsippans kronblad är något rosafärgad. Lite svampangrepp fick jag lära mig en gång i tiden men det tycks också finnas vissa rosa varianter.

 

 

Men detta är inte vitsippor utan harsyra som även börjat blomma.