Endemisk växt 2011-12-20

Igår skrev jag om den speciella växten Rafflesia som luktade ruttet kött. Det finns fler sådana stora växter som exempelvis Amorphophallus titanum som även den luktar ruttet kött. Den är mycket hög, rekordet ligger på 2,74 m. Denna har gröna blad i kontrast till Rafflesian. En av Borneos 10 000 endemiska växter.




Borneo och Filippinerna 2011-12-19

Reser man till Borneo hör det till att titta på orangutanger. Att se vilda orangutanger är inte så lätt men det finns vissa centra som arbetar med att återanpassa dessa apor till vilt tillstånd och på sådana platser kan man se dessa. Här är Madeleines bild på en orangutang från en sådan plats. Men Madeleine berättar också att de såg tre vilda orangutanger vid ett tillfälle. 

 

Men Borneo är också känt för världens största blomma Rafflesia. De fick se en sådan på plats. Namnet kommer efter en engelsk tjänsteman och upptäcktsresande Sir Thomas Stamford Raffles.

http://rmbr.nus.edu.sg/history/raffles.htm

Han var mycket intresserad av Sydostasiens växt och djurvärld och upptäckte och namngav ett antal däggdjur, fåglar och växter. Hans namn återfinns som namn för världens största blomma, Rafflesia, 100 cm bred och väger upp till 10 kg. Hålet är ungefär 20 cm i diameter. (Kommer du även någon gång till Singapore rekommenderar jag Raffles Hotel, hans namn finns med lite överallt)

Denna blomma har en doft som ruttet kött för att locka till sig insekter som kan pollinera den. Växten saknar gröna blad och måste därför leva som parasit och den parasiterar på lianrötter. Växtsättet likar mer svampars än växters.



Nu mer av Madeleines egen berättelse:  "Den 7:e november 2011 gav jag mig av på mitt livs häftigaste resa! Researrangören Rosa Bussarna hade ordnat en 28 dagar lång resa som gick till Brunei, malaysiska delen av Borneo och Filippinerna. På Arlanda träffades vi, 35 vuxna och fyra barn som skulle med på samma resa, sedan bar det av. Första anhalten var vackra Kuala Lumpur, en stad som trots dess storlek och folktäthet lyckas vara trevlig och inbjudande. Efter två dagar i flög vi vidare till Borneo. Där bodde vi först i Sepilok och besökte världens största rehabilitationscenter för orangutanger, sedan gick färden vidare till Bilit där vi vandrade i djungeln och gjorde flera båtturer på floden. Under sista båtfärden hade vi turen att få se tre vilda orangutanger! Den första vi såg var en enorm hane som svingade i träden och betraktade oss nyfiket, efter en stund fick vi även se två orangutanger som låg i sina nästen." 

På Borneo vandrade vi mest djungeln och försökte ta in all dess skönhet. Allra vackrast blev det när vi gick upp i en hängbro och fick se regnskogen från ovan, man kan inte tro att den finns så många nyanser av grönt.


Efter Borneo var det Filippinerna som gällde och dess världsberömda risterasser i norra delen av ön Luzon vid orten Banaue.




Madeleine berättar vidare: "Vi flög vidare till Filippinerna med start i Manila. Där fick vi uppleva de kraftiga skillnaderna mellan överklassens alla höghus och varuhus och de fattigas misär och desperation. Efter Manila åkte vi på en tio timmars bussfärd norrut till Banaue där vi skulle besöka risterrasserna, det som ofta kallas för världens åttonde underverk. Under de två heldagar vi stannade där fick vi förundras över risterrassernas skönhet och hur människorna kunde skapa dem för över två tusen år sedan. Den ena dagen gav sju av oss av på egen hand på en fyra timmar lång vandring för att få se ett 40 meter högt vattenfall. Det blev mycket bergsbestigning men till slut kom vi fram och synen vi möttes av gjorde att vi helt plötsligt glömde all utmattning. Vi badade i en evighet i det svala, strömma vattnet innan vi var tvungna att göra hela vandringen tillbaka - vattenfallet låg i en dal omgiven av tre berg så ingen trafik nådde dit. 



Efter Banaue flög vi vidare till Cebu, där vi direkt hoppade på båten H.C. Andersen som var vårt hem under den veckolånga öluffen där vi hann besöka tio paradisöar som erbjöd kritvit pudersand och fantastiskt vatten för dykning och snorkling. Det var 35 grader varmt under hela vistelsen och trots att det var regnperiod i Filippinerna sken solen på oss hela tiden. Tyvärr går tiden alldeles för fort och vi hade precis hunnit vänja oss vid det avslappnade och rogivande livet bland öarna innan det var dags att ge sig av hemåt igen, men med oss har vi bilder och minnen som kommer vara hela livet."



Det finns gott om båttrafik mellan öarna. Sammanlagt ca 7000 st öar och folk där nere brukar tala om hur många öar de har. Fast det är ju egentligen ingenting mot Sveriges  221 831 öar enligt SCB.


 
Fick tidigare under terminen ett vykort från Madeleine som gjorde mig väldigt sugen på att resa till Borneo och uppleva det rika växtlivet där. Har inte hunnit med det ännu. Har själv bara mellanlandat på en plats i den malaysiska delen av Borneo med det romantiska namnet ”Kota Kinabalu”.

 

 

 

Mannen med stort M 2011-12-16

När det var svält och elände i Sahelområdet i slutet av 70-talet och början av 80-talet vägrade han som ung grabb att ge sig av från sina förfäders mark. Han hade fått lära sig en del om jordbruk från andra och med egna ideér återskapade han ett skogsområde på 50 ha på egen hand. Först la han långa rader med mindre stenar. När de fåtaliga regnen kom bromsades vattenflödet upp och mer vatten sipprade ned i marken. Sedan grävde han hålor i marken som han fyllde med gödsel och annat organiskt avfall. Detta lockade termiterna som började att bryta ned det organiska materialet och med sina gångar luckrade de också upp jorden så det blev luftigare kring dessa hål. Detta med att gräva tusentals små hål, fylla dem med dynga och vänta på att termiterna skulle luckra upp jorden var hans stora innovation. När regnen kom rann extra mycket vatten ned i dessa hål. Då passade han på att plantera träd i dessa hål. De växte bra i denna luckrare och fuktigare jord med extra mineralämnen. Det blev så småningom den största skogen på hundratals kilometers håll. Men i Bukina Faso äger man inte sitt land på samma sätt som i grannlandet Niger där det också blivit mycket grönare genom att bönderna har sparat på varenda trädplanta och skyddat dessa så att träden i form av glesa skogar kommit tillbaka och bland träden kan de odla sina grödor vilka får skugga av träden. När bönderna äger sin egen mark sköter de den bättre och de vågar också investera i den.

Men vad hände med Yacouba Sawadogos skog. Som du förstår var det många som kastade giriga blickar på denna och de styrande i den närliggande staden Ouahigouya med 64 000 invånare kom en dag ut till honom och la beslag på denna skog. Ja han fick behålla en liten bit själv men resten delades upp i småbitar för att säljas til högstbjudande. Det var omöjligt för honom att köpa resten av skogen fast han har försökt att samla in pengar för han vill gärna ha tillbaka sin skog.

Sensmoral, det är viktigt med självägande bönder så när de  investerar i sin mark, både med arbete och pengar så ska de kunna få lön för sin möda. Nu behöver denne man verkligen sin skog. Han har även varit flitig på annant sätt. Med sina tre hustrur har han 31 barn.



Chris Reij of VU University Amsterdam who has followed Yacouba's work over the past 25 years had this to say of his achievements:
Yacouba single-handedly has had more impact on…conservation than all the national and international researchers put together..In this region tens of thousands of hectares of land that was completely unproductive has been made productive again thanks to the techniques of Yacouba.” Läs mer om detta: 

http://ngm.nationalgeographic.com/2008/09/soil/mann-text/6