Fågelförändringar i Sverige 2012-03-01

I boken ”Biologisk Mångfald i Sverige” monitor 22 har Naturvårdsverket  på s 19 en lista på nya däggdjur i Sverige sedan 1850. Denna lista baserar sig på uppgifter från artdatabanken. När man tittar på listan översiktligt ser man två stora tidsperioder med invandrade djur, mest fåglar. Den första perioden från 1900 till 1955 och den andra perioden från 1965 tills 2010 (sista året). Båda dessa perioder kännetecknas av uppvärmning. Mellan 1955 och 1965 är det blankt vilket kanske återspeglar en viss avkylning.


21 stycken arter av fåglar kom hit på egen hand under första perioden och en togs hit av människan, kanadagåsen.

Två arter dog ut i början på 1950-talet, svart stork och vit stork. Två arter, skärfläckan och storskarven hade funnits här tidigare men försvann på 1880-talet.
De arter som dyker upp under första perioden är i kronologisk ordning: myrspov, smådopping (dessa kan ha etablerats sig tidigare än 1900 enl nvv), forsärla, brun glada, kentsk tärna, nordsångare, trastsångare, rördrom, ängshök, svarthalsad dopping, skärfläcka, gräshoppsångare, sommargylling, kärrsångare, rosenfink, gulhämpling, mindre flugsnappare, storskarv, turkduva, dvärgsparv, lundsångare. Varje fågel prickas in på en tidsskala men vissa år är inte helt säkra.
Under denna klimatförbättring började ungefär 3,82 fåglar per decennium att häcka i Sverige.

De 14 arter som dyker upp under andra perioden är: skäggmes, tretåig mås, pungmes, vitkindad gås, busksångare, flodsångare, brandkronad kungsfågel, vassångare, blåstjärt, svarthakad buskskvätta, dammsnäppa, nilgås, toppskarv, svarthuvad mås.

Under samma period försvinner dock: blåkråka, lunnefågel, mellanspett, tofslärka, härfågel och svartbent strandpipare.

Under andra perioden invandrade 14 arter vilket innebär 3,11 arter per decennium.
Vi kommer säkert att få fler fåglar som invandrar till Sverige. Sverige har ju alltsedan istiden varit ett invandrarland för olika arter och i detta avseende ökar den biologiska mångfalden i vårt land fortfarande.

I en artikel från Lunds Universitet   http://www.lu.se/o.o.i.s?id=708&news_item=7693

Klimatanpassning svårt för Europas fåglar sägs det.
”Både fjärilar och fåglar svarar på klimatförändringarna, men inte tillräckligt fort för att hålla jämna steg med ett allt varmare klimat. Vilka ekologiska effekter detta har på längre sikt vet vi inte, säger Åke Lindström…. Fjärilarna har anpassat sig snabbare till den varmare temperaturen och har i snitt flyttat 114 km norrut, medan fåglarna enbart flyttat 37 km norrut….. En oroande aspekt av detta är om fåglarna kommer ur fas med fjärilarna, eftersom fjärilslarver och insekter i allmänhet utgör en viktig födokälla för många fåglar, säger Åke Lindström.” Detta är ett samarbete med många olika forskare runt om Europa och det har publicerats i en artikel i tidskriften Nature Climate Change 10 jan i år.

Den tidigare förändringen studerades inte så noga så det är svårt att helt jämföra dessa men fågelinvandringen var då något större. Sen är det frågan om inte slumpen spelar en större roll än klimatet för fåglarnas utbredning. Flera av de invandrade fåglarna hör hemma längre norrut där det är kallare och flera har en mer kontinental utbredning och tycks ha sökt sig till ett mer maritimt klimat. På bilden ser vi utbredningen av Svarthuvad mås. Här är det tydligt att det är en fågel hemmahörande på sydligare nejder som är på väg norrut. Ursprungsområde inringat.

Utbredningskarta hämtad från IUCN red list
http://maps.iucnredlist.org/map.html?id=106003245