Forntidens sjöstridsfartyg 2014-03-27

http://lagmansnatursida.se/dbarkiv/2014/vecka13/db14mar27.htm
 

Den 7 oktober möttes flottorna; det skulle bli en fruktansvärd dag. Inte sedan antiken hade så många skepp och sjömän varit inblandade i en gemensam strid till havs. De kristnas flotta bestod av 6 tremastade galeaser, 208 enmastade galärer, 26 galejor (som aldrig hann delta i striden) samt 76 mindre skepp och skutor bemannade av sammanlagt 50 000 roddare och 30 000 soldater. Sedan korstågen hade ingen kristen allians formerat en så ansenlig krigsmakt. Och som för att understryka kampens religiösa innebörd hade stora kors målats på de kristna seglen.

 

Till numerären var den osmanska galärflottan starkare: över 100 000 man fördelade på 230 galärer och 80 andra farkoster. Däremot saknade osmanerna den utrustning och erfarenhet som de kristna motståndarna ägde, något som skulle visa sig ödesdigert i den kommande striden. Till katastrofens natur hörde nämligen att de osmanska sjömännen gick ut i striden fullkomligt ovetande om den nya militärtekniska epok som väntade dem på andra sidan bukten och som för alltid skulle förändra krigskonsten till sjöss.

 

Osmanerna bemästrade fortfarande den traditionella krigföringen med galärer som förändrats lite sedan antiken och som gick ut på raska anfall i syfte att ramma och borda motståndarskeppen. De turkiska galärernas främsta vapen var därför de stora bepansrade näbbarna i fören som kunde stöta fiendeskeppen i sank. Varje galär var dessutom bemannad av ett bordningsmanskap beväpnat med pilbågar, närstridsvapen och andra verktyg mer lämpade för medeltidens än den sena renässansens stridssätt.

 

För någonting var annorlunda med den kristna flottan den här dagen. Framför de långa linjerna av galärer seglade sex gigantiska tremastade skepp. Först trodde Ali Pasha och hans amiraler att det rörde sig om något slags gods- eller transportskepp som av misstag hamnat framför galärerna och att det därför gällde att påskynda anfallet innan felet hann rättas till. Men skeppen var i själva verket nyligen konstruerade galeaser från Venedig – föregångare till de stora europeiska örlogsskeppen – som var bestyckade med femtio grovkalibriga kanoner vardera, grupperade på två däck och med kapacitet att öppna eld med mördande bredsidor.

 

Genast öppnade galeaserna eld. Himlen tycktes öppna sig i det öronbedövande dundrandet från kanonerna. På den kristna sidan liknandes kanonaden vid ett fruktansvärt åskväder och på den osmanska som en hagelstorm av järnklot som slet sönder skepp och människor runt omkring dem. Att vädret denna dag var stilla bidrog dessutom till att öka de venetianska kanonjärernas träffsäkerhet. Sönderskjutna och kantrande försattes ett sjuttiotal galärer ur stridbart skick på mindre än trettio minuter. Människor – kanske så många som 10 000 – och bråte fyllde snart upp vattnen bland de osmanska skeppen som rodde vidare framåt utan att besvara elden. När skeppen kommit tillräckligt nära övergick man till att skjuta med druvhagel – en ammunitionstyp som förvandlade kanonerna till enorma hagelbössor – som bombarderade de taklösa galärerna med mördande effekt.

 

De osmanska skeppen förvandlades till slakthus: nedstänkta av blod och med däcken belamrade av lik och kroppsdelar. I vattnet klamrade sig skeppsbrutna fast vid allt som flöt i en desperat kamp för livet. Många av dem klämdes eller krossades till döds av de egna skeppen i den stora trängseln som uppstod. I efterhand kom många kristna konstnärer att ägna det här motivet ett stort intresse i sina avbildningar av slaget: scener där turkiska sjömän trängs på sönderskjutna skeppsvrak i de skummande vågorna.

 

De kristna kanonerna predikade alltså den nya krigskonstens evangelium med övertygande klarhet. Dessutom skedde det med den typ av självsäkerhet som brukar känneteckna en ny lärosats. Alla kristna galärer hade nämligen modifierats från rammande murbräckor till kanonbestyckade plattformar genom att den järnskodda fören avlägsnats för att göra rum åt fler kanoner. Totalt räknade den kristna flottan 1 815 eldrör allt som allt, att jämföra med de omkring 750 kanoner som fanns i den numerärt större osmanska flottan. De kristna kanonerna var dessutom bättre gjutna och mer omsorgsfullt omhändertagna än osmanernas; venetianska ingenjörer kasserade efter striden hundratals erövrade kanoner som obrukbara eller rentav farliga att använda. Citerat från http://www.militarhistoria.se/artiklar/1500-tal/slaget-vid-lepanto-1571/

 

Det gällde för den tidens militärmakter att ha tillräckligt med skog där man kunde få tag på bra virke.

Alla krigen var ett av skälen till att skogarna föröddes runt Medelhavet.

 

 

Kommentera här: